Livet hade varit bra torrt utan kemiska bindningar, för utan möjlighet att binda till varandra hade aldrig kemiska föreningar kunnat uppstå. Inte ens den fina förening mellan väte och syre vid namn diväteoxid som vi vanligtvis kallar vatten. Faktum är att utan kemiska bindningar hade det inte funnits några andra ämnen än grundämnen.Eftersom nästan alla ämnen naturligt strävar efter att ha åtta elektroner i sitt yttersta skal försöker de ständigt att uppnå sitt mål, vilket de gör genom att byta elektroner med andra atomer. Kemiska bindningar uppstår alltså när elektroner omfördelas mellan olika atomer, och ämnets egenskaper bestäms alltid av den dominerande bindningen.Atomernas elektronegativitet är det som avgör vilka möjliga bindningar som kan uppstå, hur de fördelar sig och därmed även bestämmer vilket resultat som bindningen får. Ju starkare bindning, desto starkare blir materialet och därför krävs det en avsevärd mängd energi för att bryta bindningen.Tänk dig en diamant. Dess kolatomer har en mycket stark bindning och kan därför motstå energi från mycket hög värme. Något svagare bindning har metaller, som inte riktigt har lika stark bindning, vilket gör att de kan formas av värmen av smide. Lite svagare än så är de kemiska bindningar som utgör de ämnen vi vanligtvis ser som flytande, t.ex. vatten. Tänk på vad som händer med vatten vid dess kokpunkt, så får du en uppfattning om hur mycket värme bindning kan motstå – och därmed också hur stark den är. Slutligen har vi de ämnen med svagast bindning, som vi vanligtvis upplever som gaser.